Böcker
Det är när jag skriver jag kan sitta still.
Nästan bara då. Det är då jag vilar. Därför skriver jag. För att hämta andan.
I bakgrunden pockar ändå omgivningen på. Alla måsten. Hinner jag skriva nu? Jag borde ju diska, tvätta, jobba … Då skriver jag om ”viktiga” saker – kulturkrockar, utanförskap, dåligt ledarskap, ensamhet, utnyttjande, orättvisor. Hushållsarbetet blir med ens oviktigt. Städningen kan vänta. Men då skriver jag hetsigt, som för att hinna, för att bli klar. Det är tröttsamt att vila i ”viktiga” saker. Jag får i alla fall aldrig skrivkramp. Det har jag liksom inte tid med.
Men så ibland kan jag även skriva lugnt. Hushållsarbetet är gjort. Jobbet också. Jag kan vila i skrivandet på riktigt. Och då skriver jag om trevliga saker som också är viktiga – förståelse, gemenskap, tillit, vänskap, generositet och hopp. Att dela med sig.
Och summan blir förhoppningsvis något bra. Och för vissa kanske det till och med blir viktigt. I alla fall för mig.
